Ehrensvärd levde 1745 – 1800, hans biograf från 1891 – 1966. Vardera filosofiskt lagda högintellektuella personer.
Ställd inför detta verk hamnar jag i trångmål. För det första framstår övergångarna mellan Ehrensvärds och biografens texter ibland som svårtolkade. För det andra så sysslar Ehrensvärd med subtila tankegångar om företeelser som för en sentida mer pragmatiskt lagd läsare ter sig rätt kufiska och opraktiska. Man förstår ju i princip att förklaringar utvecklas via trevande försök under tidens gång, men att bli inkastad sas ”kylmiltään” i dessa tankeexperiment från sjuttonhundratalet är något förvirrande.
Ehrensvärd var son till Augustin, skaparen av Sveaborg. Han levde sin barn- och ungdom på fästningsbygget, blev själv kadett, studerade under en informator som var konstnär och lärde sig tidigt rita och lavera. Han blev mycket skicklig på att fånga ögonblicksbilder av personer i sin omgivning och kombinerade ofta detta med en dragning åt det burleska eller humoristiska.
I sin ungdom hade han tillfälle att resa till Frankrike och senare tillbringade han några år på resa i Italien. Konstupplevelserna och hans iakttagelser av människotyper kom att inspirera honom till filosofiska betraktelser, som han sedan sysslade med under en stor del av sitt liv.
Han hade emellertid även en karriär inom flottan där han småningom blev amiral, under Reuterholmepoken tillochmed för en kort tid chef för flottan. Under Gustav IIIs ryska krig ledde han den finska skärgårdsflottan och han var den ansvariga svenska befälhavaren under slaget vid Svenksund.
Boken utgör ett nummer i Svenska Akademins minnesbibliotek. Krävande läsning som egentligen ger utbyte närmast för den som fördjupat sig i filosofi.