Jung Chang har gjort ett jättearbete med att rehabilitera änkekejsarinnan Cixi, vars eftermäle behandlats hårt och förljuget.
Bland världens kvinnliga regenter torde hon inta en av topp-positionerna i fråga om självständighet och villighet att anpassa sitt rike till omvärldens snabbt föränderliga krav. Hennes smidighet framgår av att hon vid sin död var i färd med att införa ett parlamentariskt system i Kina, medan hon samtidigt upprätthöll Manchu dynastin Qings tvåhundrasextio-åriga hovtraditioner för att hålla samman riket och visa var skåpet skall stå.
Hon var moderat i fråga om bestraffningar, men uteslöt inte politiska mord. Hon var också återhållsam med förbud när tidningspressen småningom blev en betydande påverkande faktor i samhället. Även direkt personliga angrepp tolererade hon rätt långt i sin strävan att bygga upp ett politiskt medvetande hos folket.
Då hennes egen son uppnådde myndig ålder avstod hon från regentskapet, men efter hans tidiga död återtog hon det för en period om femton år när en ny adopterad kejsare växte upp. Pojken Guangxu visade sig snabbt vara totalt olämplig som regent, men han höll Cixi åt sidan under en period av nio år tills situationen blev kritisk och hon återtog makten, men fortfarande som regent, alltså inte någonsin i eget namn.
Den historiska rehabiliteringen kan mycket väl tänkas avspegla sig i Kinesisk politik i en framtid. I varje fall har Jung Chang med denna bok gjort en betydande historisk insats. Ställd mot efterföljande regimers svåra situationer med den japanska invasionen av först Manchuriet och sedan av hela Kina och sedd mot Mao-regimens historiefientliga förfärligheter var Cixis regim ett under av tolerans.