En samling noveller kring livet i en kibbutz. Att kibbutzerna kom till på basen av socialistiska idéer och att de som gick med hängav sig åt arbetarromantiken och gemensamhetens målsättningar har jag förstått. Däremot har jag inte reflekterat över vad detta innebar i praktiken och på den punkten är Amos Oz bok en verklig ”eyeopener”.
Barnen var kibbutzens barn inte föräldrarnas. Följaktigen bodde de i speciella barnkvarter och sköttes från blöjbytesåldern framåt av kvinnliga kibbutzmedlemmar på professionell basis. De fick naturligtvis besöka föräldrarna och vice versa, men läggdags var reglementerad och några längre kvällar med föräldrar eller släktingar beviljades inte.
Ungdomarna skulle göra den treåriga militärtjänsten, men sedan fordrades tre års arbetstjänst i kibbutzens jordbruk före någon fortsatt skolning kunde komma i fråga. De begåvade ungdomarna fick därefter chansen att studera vidare, men blott och bart på kibbutzens villkor och inom ämnesområden som kibbutzmötet valt ut för dem. Företrädesvis blev det sålunda agronomer, hortonomer, eller jordbrukstekniker av dem.
Novellsamlingen är rätt mollstämd, den innehåller vinjetter om hur de äldre upplevde sitt liv, kontrasteringar mot en av kriget översköljd och tömd arabby i närheten, korta avsnitt om hur kibbutzmötena fungerade och hur de inte kunde påverkas av enskilda medlemmars intressen.
Jag upplever nog att författaren ställer sig rätt kritisk till den hårda pressen på individen och framhållandet av det lilla slutna samhällets krav på hörsamhet och lydnad. Det är som om kibbutzen vore allt och det omgivande samhället rätt betydelselöst i bakgrunden.