Detta är alltså New Jersey författaren Donna Leons tjugoandra Brunetti deckare.. Hon är som James A. Mitchener eller Tom Clancy i att hon mjölkar varje droppe liv hon kan ur sitt ämnesval. Frågan är då om droppen ännu har liv, eller om den håller på att torka upp.
Charmen i familjen Brunettis familjeliv finns där, men har inte fått några nya drag. Brunettis litet amatörmässiga och impulsiva efterforskningar är oförändrade till sin karaktär. Brottet, om det nu är brott är moraliskt förkastligt, men leder inte heller denna gång till ”lagens strängaste”. Hon är bara övre medelålders Donna Leon, men jag börjar nog tycka att hon överlevt sig själv