Robert Winder is bloody long winded. Har kämpat med den här boken sedan den 29 mars, visserligen dagligen avbruten av Mah Jong seanser, men en jäkla lång tid i alla fall.
Danskar, Normander, Judar, Huguenotter, Lascarer, Nederländare, Irländare, Uganda Indier, Östeuropéer, Polacker, Rumäner, Västindier, Pakistaner, Bangladesher, Indier. Alla har kommit till England i allt stridare strömmar, tidvis hundratals tusen per år, under århundradenas lopp. Somliga såsom Danskarna och Normanderna har varit erövrare, andra, de flesta har börjat på samhällets bottenskikt.
Judarna var malträterade redan på elvahundratalet, vid ett tillfälle dödades mer än tusenfemhundra av dem på en gång. De blev utdrivna ur England på 1290-talet då Edvard I inte kunde betala de lån han upptagit av dem, återinsläppta blev de på sextonhundratalet. Finansieringen av Suez kanalen sköttes av Rotschields. Huguenotterna förde med sig ett enormt ekonomiskt uppsving, spinnerierna var deras förtjänst och de införde också många bättre tygkvaliteter. Också i modern tid kalkylerar man officiellt att invandrarna medför ett tillskott till ekonomin.
Boken är full av enskilda exempel på framgångsrika invandrare och andas helt och hållet en försonlig anda, i motsats till den allmänna opinionen i England som nästan konstant högljutt grumsat över invandringen. Den ger också exempel på hur illa man behandlat folk. Som en förklaring är Lascarer ett begrepp på österländska fartygsbesättningar. ”Ships returning from the Orient would tip not just their cargo but their crew on to the docks: they weren´t about to pay them for spending time in port. As the Imperial administration grew, returning families uprooted Indian maids and servants to look after their children during the voyage, only to abandon them upon arrival.” I engelska hamnar var Lascarerna i underläge för att de engelska sjömännen och deras lokala organisationer på allt sätt trängde bort dem från möjligheten att få hyra på utgående fartyg.
Om slavhandeln skriver han som en anekdot att: ” The Society for the Propagation of the Christian Gospel ran plantations in Barbados, an piously branded the word ”Society” on to the skin of each new slave.”
Boken avslutas med två långa kapitel med förnumstigheter om hur samhället i bästa fall kunde utvecklas på en mångkulturell bas. Femhundratrettiofem sidor av delvis mycket informativ karaktär, men en prosa som kunde vara snärtigare.