När författaren har ambitionen att beskriva landets historia från självständighetsförklaringen till dagsläget på under sexhundra sidor så kan det inte bli annat än kursoriskt. Att följa med alla inrikespolitiska förvecklingar och växlande regeringar före och efter andra världskriget blir lätt förvirrande och definitivt tröttsamt.
Meinander säger själv att han som ambition har att sätta in Finland i sitt storpolitiska sammanhang och visst gör han det. Det bestående intrycket blir i alla fall att boken koncentrerar sig kring två stora divor, Mannerheim före och under, Kekkonen efter, andra världskriget. Allt kretsar sålunda kring förhållandet till Sovjetunionen.
Kanske Mannerheim borde ha fått stöd för sin planerade raid mot Petrograd förrän bolshevikerna hunnit etablera sig som enväldiga härskare där. Kaoset varade dock inte länge och ett verkligt hot utifrån hade bara bidragit att samla leden av entusiastiska patrioter snabbare. Den vita generalen skulle nog inte haft en chans om han fått sin vilja fram.
Kekkonen å sin sida jagade ofta med herrarna i Kreml, men det rapporterades aldrig att han skulle ha nedlagt en björn. Däremot hade han väl nogsamt lärt sig läxan att, om björnen anfaller skall man lägga sig ned och låtsas död, då kanske den bara nosar och sedan lämnar kadavret. Inga vittnen fanns som efteråt kunde ha berättat vad som hände och taltes när han förde sina samtal vid de mytomspunna lägereldarna.
Under vardera epoken kan man urskilja att det som utmålades som stora inrikespolitiska konflikter, rätt ofta bottnade i personliga antipatier mellan aktörerna på den politiska scenen. Av detta kan man bara dra slutsatsen, som Meinander säkert avsett, att ett fördjupat studium av något skeende, man fäst uppmärksamhet vid i detta verk, kunde vara intressant och givande.