Svenska Akademins Minnesbibliotek är en guldgruva att ösa ur. Denna gång fastnade detta verk av professor Eric Lönnroth i trålen vi lade ut på bokmässan. Förlaget är Atlantis.
Vinklingen på det personliga, subjektiva och teatraliska i kungens framträdande och det historiska skeendet där han spelade en central roll, ger en ny och annorlunda bild. Den nyblivna kungen kämpade, för att göra sig kvitt adelsväldet som varit rådande under hans far Adolf Fredrik, och för att skapa sig en självständig roll som nationens centralgestalt.
Beviljningarna var beroende av ständerna. Adeln var det dominerande ståndet, medan bönderna var de stora betalarna. Kungen kunde spela på två strängar, subsidier från utländska makter fämst Frankrike och att på riksdagar spela ut de tre lägre stånden mot adeln för att driva igenom sina projekt. Alla utländska makter som hade intressen i Östersjöområdet betalade under hand till sina favoriserade grupper, eller till ledande personligheter för att bedriva sina agenda i rådet och på riksdagar. Efter stora ofreden hade Ryssland en fördragsenlig rätt att blanda sig i Sveriges inrikespolitik.
Gustaf IIIs statskupp 1772 riktade sig främst mot mössornas kontroll av riksrådet och mot adelsdominansen. Logistiken i statskuppen fallerade som känt totalt och det var sist och slutligen kungens personliga framträdande och mod som räddade situationen. Han red ut i Stockholm och vädjade till folket på gatorna och gjorde ett stort framträdande för gardet på slottet och lyckades därmed vända situationen till sin fördel. Han fick sin nya regeringsform och hade för en tid övertaget, men 1779 års riksdag innebar en avsevärd prestigeförlust för honom.
Planerna som han länge närt att erövra Norge från Danmark måste på grund av ändrade politiska konjunkturer skrinläggas och kung Gustaf började i stället spinna på en tråd att återerövra de finländska landskap som gått förlorade efter stora ofreden. Hans charmoffensiv mot ”chére cousine” Katarina av Ryssland hade gått i kvav efter att han fått ett surt ironiskt brev av henne och han var därför djupt sårad på ett personligt plan.
Anfallsplanen för 1786 gick ut på ett flottbombardemang av Kronstadt och en landsättning av trupper på södra sidan viken. Man trodde att St. Petersburgs försvar var eftersatt på grund av pågående krig mot Turkiet. Någon möjlighet att få riksdagssamtycke för ett anfallskrig fanns inte så en ”Mainila” situation måste konstrueras. Flottan som var den dyraste biten att utrusta, underhålla och skola in, var inte redo för uppdraget. Pengar fanns inte för att lägga upp förråd i Finland och den finska skärgårdsflottan var inte heller krigsduglig. Allt detta framhölls av den lilla gruppen rådgivare som Gustaf använde sig av för förberedelserna, men till ingen nytta. Det var fråga om en ”idé fixe” och ingenting tilläts komma i vägen för kungens projekt för ära och berömmelse.
Det gick som det gick. Slaget vid Hogland omöjliggjorde landsättningen och sjöbombardemanget. Den nordliga invasionsstyrkan kom inte längre än till Pyttis. Anjalaförbundet uppstod, med åtföljande risk för riksupplösning. Följande års kampanj dominerades av det första debaclet i Svensksund. Några subsidier kom inte varken från Frankrike eller alternativet England. Tredje säsongens kampanj såg det Viborgska gatloppet och den stora segern vid det andra sjöslaget i Svensksund, därefter fredsförhandlingarna i Värälä, som fördes av Armfelt och ledde till vaga utfästelser om framtida gränsförskjutningar till svensk favör. Det enda reella resultatet blev att den ryska rätten att blanda sig i svensk inrikespolitik ströks. Inte tillräckligt för att inför ett hårt prövat folk motivera krigets nödvändighet. När sedan kungen full av entusiasm (matad delvis av ryska diplomater) försökte ordna med en invasion av det revolutionära Frankrike så kokade det över och blev också en orsak och grund för den Pechlinska sammansvärjningen, som sedan ledde till Anckarströms attentat på operabalen några år senare.
Författaren sammanfattar sin karaktäristik av rollfiguren Gustav III, som komplicerad, lättrörd, fåfäng, men också modig och mera långsiktigt komplicerad i sina politiska ställningstaganden än man i allmänhet ansett.
Boken bjuder på mycket nytt och spännande just för att den går på djupet med huvudrollsinnehavarens psyke och sätter det i relation till händelseförloppet. Skeendet under en så lång tidsperiod är naturligtvis oändligt mycket mer mångfacetterat än vad jag här kunnat redogöra för. Allt skäl för den historieintresserade att läsa boken.