”Man stöter med jämna mellanrum på de här kvinnorna i det forna Sovjet. Det är en särskild typ av kvinnor. De är inte rädda för något. Medan samhällen rasart ihop omkring dem och männen dör i hjärtsvikt och alkoholism står de som bergknallar, omöjliga att rubba.”
Detta finns citerat på bakstycket till Anna-Lena Lauréns nya bok. Citatet visar på ett par saker: för det första på författarens ledigt medryckande skrivstil, för det andra på att hon har kommit de ryska babushkorna in på livet i sina intervjuer.
Kanske det är så att om man vuxit upp vid randen av det stora dagbrottet i Pargas så är man senare i livet inte rädd för någonting, varken i Moskva, Kiev, Tblisi, eller Bisjkek. Hon far fram som en virvelvind flickan, lyckas komma åt folk och får dem att öppna sig.
Boken handlar ju om färgrevolutionerna i Ukraina, Georgien och Kirgizistan, men ett av intervjuoffren uttrycker folkens brustna förhoppningar i ett nötskal: Det blir fler revolutioner, det är jag helt övertygad om, men jag tänker inte delta i dem. Det är alltid samma personer som kommer till makten. Banditer och rövare, bolsjeviker till sinnelaget som inte förstår sig pådemokrati, bara på at ta makten med våld och därefter samla på sig personliga förmögenheter. Vårt land är inte moget för demokrati.”
Knappast kommer länderna där att förändra sig särskilt mycket under hennes aktiva tid som reporter, men de förändringar som sker har vi möjlighet att få del av och det är nog skäl att vara tacksam för det. Vi är svältfödda på förstahandsrapportering av ekonomiska och demografiska skäl. All orsak därför för oss att uppmuntra en sådan talang så länge hon orkar hålla på.