Salmén har tidigt insett att, vad man måste göra för att få reda i sina begrepp är att skriva ned dem och därigenom tvinga sig själv till den grad av tankeskärpa och logik, som man kan prestera. Den insikten kombinerad med belästhet är det som föder essäisten. Han representerar i sin tur den högsta formen av gammaldags, d.v.s. upplysningstida bildningsideal, eruditet, och intellektuellt nyfiken mångkunnighet utan specialicering.
Salmén börjar och slutar denna samling i Istanbul. I inledningen koketterar han med sin bakgrund och sin beresthet: ”Efter hemkomsten från Afrika i mars år 2010 längtade jag till europeiska miljöer. Eftersom Alphyddan i det avseendet inte riktigt är nog beslöt jag ta mig till Turkiet.” Som avslutning bjuder han på en smula tidsfilosofi: ”Vi finländare delar och delar alltså inte samma tid som bosnierna, kineserna eller mina svarta vänner i Benin. Det har naturligtvis inte med tideräkningen att skaffa, även om man nu skriver 1438 i den islamska världen och 5773 i den judiska. Vissa historiska fenomen är ”samtidiga” i spenglersk mening, till exempel de grekiska stadsstaternas tyrannier och den preussiska militarismen, även om de skiljs åt av tusentals, ja vad skall man kalla dem ”tidsår”?” Varefter han fortsätter med en betraktelse om lineär kontra cyklisk tidsuppfattning.
Mycket uppehåller han sig vid tidens ekonomiska problem, där han fritt kan ge utlopp för sin avsky för spekulationsekonomin och finansbubblorna. Även om han har gott belägg för sina tankar, kan jag inte undgå att tycka att de för honom en smula för långt i riktning restriktioner och statlig kontroll. Han åberopar de stora namnen bland samtida filosofer och ekonomister, Hobsbawm, Judt, Stiglitz, i sitt letande efter ett sätt att balansera globalisering mot nationalstatens rätt till kontroll via lagstiftning.
Ett långt kapitel, De sista skriken – de dödsbringande utopierna, ägnar han åt religionernas roll i historien och i dagens samhällen.
Sin egen förträfflighet betvivlar Salmén aldrig för ett ögonblick. Onekligen lyckas han ju med att sätta sitt eget stuk på världsproblemen sådana de ältats i all tid, inte minst i vår. En prestation värd beundran av den som läst större delen av de gurur Salmén åberopar, utan att därför komma till någon personlig syntes värd namnet.