Fideikomissens bestånd i Sverige under åttiotalet år av socialdemokratiskt styre är vad som mest intresserar i denna bok. Företeelsen förklaras med att sossarna mest koncentrerade sig på det urbana samhället och hur detta skulle försörjas med mat. De stora industriellt drivna godskomplexen, som med tiden blev allt effektivare passade därmed sossarna bra.
Idén till fideikomissen importerades till Sverige från ett Tyskland i snabb förvandling under trettioåriga kriget. I alla andra europeiska länder var de avskaffade redan i medlet av artonhundratalet. I Sverige stöttes och blöttes frågan i många omgångar och ledde till lagstiftning 1964. Därefter bildades en Fideikomisskommission, som hade avvecklingen till uppgift, men i undantagsfall kunde bevilja anstånd, efter att alla intressenter och behöriga myndigheter hörts.
Undantagen tycks ha blivit mera regel och fortfarande består ett hundratal, medan andra ombildats till fideikomissaktiebolag. Det finns alltså gårdar i Sverige på uppemot 20.000 hektar, som aldrig delats, där systrar oberoende av födelseordning, samt yngre bröder blir helt arvlösa (alltså även utan sin laglott). Till institutionens natur hör att fideikomissarien har en underhållsplikt mot sina syskon, men denna är juridiskt svårfångad och familjetvisterna av allvarlig natur kring problematiken är legio.
Den unga författaren (född 1980), vars mor heter Kleen, men är gift Johansson med en man som tagit moderns namn samt huvudmannaförleden af, jagar godsägare och lyckas i några fall komma dem in på livet, vilket han med glatt mod till bristningsgränsen utnyttjar. Boken är full av anekdoter och halvt utsagda anspelningar och är därmed ”gefundenes fressen” för yngre generationer av den läsekrets som saligen avsomnade Vecko Journalen en gång hade. Den ligger dock på det sättet i tiden att de intervjuade godsägarna, även de medelålders, går klädda i rosafärgade jeans och därmed inte skulle platsa för den sepiafärgade fototeknik som var VJ:s varumärke.