Huset Stuart, som efterträdde Tudor regenten Elisabeth I 1603, representerades av James I 1603 – 1625; hans son Charles I 1625 till 1649 då han blev dömd och avrättad av The Rump Parliament. Från 1660 till 1685 regerade ettans son Charles II.
Däremellan 1649 – 1660 var England republik och under perioden 1653 – 1658 i praktiken enväldigt regerat av Oliver Cromwell med titeln Protector, men med alla kungliga regalier utom kronan i bruk. 1658 – 1659 regerade hans son Richard Cromwell utan större framgång.
Charles I var en envis envåldshärskare och förde två krig mot sitt eget parlament. Det andra slutade illa och han blev parlamentets fånge. Brytningen mellan den Anglikanska statskyrkan och den presbyterianska läran, som väl närmast var en import från Skottland, blev häftig. Presbyterianerna var egalitära i sin uppfattning och kunde inte acceptera envåldshärskarens av Gud givna rätt och ännu mindre Charles I:s metoder.
Efter tillfångatagandet förde parlamentets representanter utdragna förhandlingar med monarken, men då dessa inte ledde någon vart på grund av att Charles höll fast vid axiomet ”av Gud given rätt att härska”, så fattade man småningom beslutet att ställa honom inför en parlamentarisk domstol. En åsiktssplittring för eller mot förhandlingarna om ”The Newport Treaty”, som då fördes med kungen, ledde till en splittring av parlamentet. Därav begreppet ”The Rump Parliament” som blev den bestående delen av detta ”The Long Parliament”.
Den parlamentariska domstol som sedan dömde Charles I bestod av sextiosju ledamöter. Dessa plus ett antal andra som bidrog till processen blev mål för sonens hat och förföljelse, när han blev kallad till tronen efter Richard Cromwells snöpliga avgång.
Ur det längre perspektivet är det intressant att konstatera att parlamentets krav i Newport förhandlingarna och den författning man enades om 1654 kom att lägga grunden till dagens parlamentariska demokrati. ”The Glorious Revolution” 1688 då Wilhelm av Oranien fördrev James II var inte alls så revolutionerande, men den band den blivande kungen genom ett fördrag med parlamentet.
I varje fall bedrev Charles II efter sitt trontillträde en hetsjakt på de sextiosju och lyckades redan under sitt första regentår fälla trettiotvå av dem och få dem dömda att mista sitt liv genom hängning och kvartering, samt förlora all sin egendom, vilket lämnade familjerna på bar backe och gjorde hertigen av York, kungens bror James ofantligt förmögen.
Turerna i långdansen var naturligtvis många och kappvändningarna likaså. Dem handlar boken om på djupet, men blir samtidigt rätt krävande för personerna är så många, med växlande status antar de olika namn, som fattigfödde George Monck, först liten ståthållare på ett fort i Skottland, sedan befälhavare för en mindre invasionsarmé mot republiken, därefter befälhavare för republikens armé i London, sedan rojalist som utövade påtryckning på parlamentet, därefter general för Charles II:s styrkor och snart upphöjd till Hertig av Albemarle.
En annan var George Downing spion för republiken och sedermera ”turncoat” och Charles II:s representant i Holländska republiken, med uppdrag att haffa och hala hem utflydda medlemmar av kungadomstolen. Ett uppdrag som han skötte med stor framgång. Hans namn lever kvar i gatunamnsform i dagens London. Adressen nummer tio på den gatan torde vara känd.