Av komplicerade orsakssammanhang tar nog detta priset. Så gräver boken också ner sig till artonhundratalets början och följer därefter historien i stora svep som täcker in Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland, Österrike-Ungern, Italien, Serbien och det Ottomanska Imperiet.
Tänker göra förklaringarna enklare för mig och använda författarens engelska terminologi. På artonhundraåttiotalet balanserade stormakterna upp varandra genom några avtal. England hade ”Mediterranean Agreements” med Frankrike och med Österrike-Ungern. Tyskland å sin sida hade sitt ”Tripartite Treaty” med Österrike-Ungern och Italien, samt även ett ”Reassurance Treaty” med Ryssland. Ett någorlunda balanserat system där konflikterna doldes bakom lätt dimmiga avtal.
Nittonhundrasju hade situationen förändrats drastiskt. Tyskland hade konsoliderats och dess ekonomi hade expanderat våldsamt. Dess krav på bitar av kolonikakan blev allt mer påträngande och backades upp av ett rustningsprogram med tonvikt på högsjöflotta av tunga enheter.
Rysslands expansion österut var dels blockerat efter Tsushima, men gjorde sig ändå påmint med järnvägsbyggen (finansierade med franska lån) både mot Fjärran Östern och ner söderut genom Centralasien ”The Great Game”. Detta oroade naturligtvis britterna med tanke på Persiska viken, Indien och koncessionerna i Kina, som alla småningom blev hotade.
Österrike-Ungern beslöt 1906 efter trettio år av ockupationsförvaltning av Bosnien Herzegovina att införliva området med kejsardömet. Beslutet ledde till stora oroligheter i famförallt Serbien.
De mellanstatliga avtalen hade trots slitningar blivit omorganiserade så att Trippelalliansen fortfarande bestod, medan England ingått ”The Entente Cordiale” med Frankrike som alltså var ett försvarssamarbete riktat mot Tyskland. Avtalet hade tillkommit så att Frankrike efter Fashoda incidenten (Sudan) uppgav sina anspråk på Egypten mot att England lät dem hållas i Marocko. Tack vare sitt franska samarbetsavtal hade England lyckats koppla upp Ryssland till ”The Anglo Russian Convention”, en motsvarighet till ”The Franco-Russian Alliance”. Rysslands intressen riktade sig vid denna tid mer till Bosporen och Dardanellerna och till de slaviska områdena i Balkan efter det misslyckade Rysk/Japanska kriget. Den engelska uppbackningen av Turkarnas lås mot ryska flottenheters rätt att röra sig genom sunden var fortfarande i kraft efter Krimkriget och ryssarna räknade med en uppluckring på den punkten mot att avstå från att störa britterna längre österut. Tyskarna höll sig ivrigt framme i Turkiet och byggde järnvägar mot Persiska viken och mot Egypten vilket också gav engelsmännen orsak att gadda ihop sig med Ryssland för att därmed kunna hota Tyskland med tvåfrontskrig om nödvändigt.
Nittonhundraelva inledde Italien ett erövringskrig riktat mot det Ottomanska Imperiets besittningar närmast Cyrenaika och Tripoli. Angreppet ledde Bulgarien, Serbien och Grekland till att sluta en allians också den riktad mot det Ottomanska Imperiet. Följde så det första Balkankriget som snabbt lede till att Turkarna förlorade alla besittningar i Europa utom en enklav kring Istanbul. Serbien fördubblade sin landareal och ökade sin befolkning med mer än 50 %, Grekland förvärvade delar av Macedonien och staden Salonika, medan Bulgarien erövrade hela kusten mot Medelhavet söder om Istanbul och till Salonika. Albanien frigorde sig från Imperiet.
Kriget ledde till styrkedemonstrationer både i Ryssland och Österrike-Ungern, med partiell och långvarig, ekonomiskt betungande, mobilisering på vardera sidan gränsen i Galicien som följd.
Följande skede blev en uppgörelse mellan Serbien och Bulgarien om hur bytet skulle delas. Serbien ockuperade och vägrade ge ifrån sig delar av Macedonien som enligt avtal skulle tillfalla Bulgarien. Det korta andra Balkankriget utföll till Serbiens favör, när Rumänien hotade anfalla Bulgarien i ryggen. Serbien fordrade en korridor och hamn vid Adriatiska havet vilket Österrike-Ungern motsatte sig. Montenegro belägrade Scutari i Albanien och Serbien skickade in en ockupationsstyrka dit för att få sin hamn vilket kom Österrike att hota med krig. Allt detta under 1912 – 13.
Sedan kom då skotten i Sarajevo den 28 juni 1914. Dagen hade stort symbolvärde för det var St.Vitus dag som kommemorerade slaget vid Korpslätten i Kosovo, då Ottomanerna 1389 besegrade Serberna och befäste sitt herravälde över Balkan. Detta var alltså året efter det Kosovo hade återinförlivats med Serbien.
Det började med att en av bilarna i kortegen sprängdes av en av sju utposterade serbiska terrorister. Därefter ändrades programmet, men prinsparet insisterade att åka tillsammans och att besöka de sårade från sprängattentatet på sjukhuset. Rutten ändrades, men besked gavs inte åt chauffören. Bilen vände följaktigen enligt det ursprungliga programmet in på en annan boulevard än avsett. Den måste stannas och baxas med handkraft tillbaka till den avsedda rutten, för den hade ingen backväxel. Då föll skotten.
Därefter uppehåller sig boken i hundratalet sidor i de diskussioner som i de olika huvudstäderna fördes mellan ledande politiker under den följande månaden. Det viktigaste av detta var Frankrikes president Poincarés (tidigare avtalade) statsbesök i St. Petersburg där han uppmuntrade ryssarna till att ta strid med Tyskland om österrikarna skulle välja krig mot Serbien. Frankrike hade då i flere år finansierat Rysslands utbyggnad av strategiska järnvägar mot tyska gränsen. Ett motsvarande besök på lägre nivå gav österrikarna en tysk utfästelse om stöd för ett ultimatum mot Serbien.
Det visade sig också att Serbien, som på egen hand var böjt att acceptera Österrrikes ultimatum, kom att skärpa sin inställning när landet fick stöd från Ryssland och därmed var storkriget ett faktum. Serberna hade också ett mindre problem med svaret till Österrike, det skulle skrivas rent av en sekreterare som lyckades trassla till skrivmaskinen (månntro den enda i Belgrad?) till den grad att svaret slutligen måste skrivas ut för hand och överräckas i den formen.
Boken formligen vimlar av dessa kontraster mellan storpolitik och enskilda incidenter, som sätter färg på berättelsen.
Ryssarna mobiliserade alltså först. De hade två huvudsakliga skäl, dels att försvara sydslaverna (serberna), dels att öppna Hellesponten för sina krigsfartyg innan turkarna skulle få leverans av två pansarskepp beställda från Armstrong & Siddley. Tyskarna försökte in i det sista få konflikten att framstå som lokal och snabbt undanstökad mellan Österrike-Ungern och Serbien, men blev tvungna att mobilisera efter det den slutgiltiga (och länge förberedda) mobiliseringsordern promulgerades i Ryssland. Frankrike hade hela tiden hejat på Ryssland för de sökte revanch mot Tyskland för förlusten 1870 (Elsass och Lorraine). England slöt upp på ententens sida ganska motvilligt och utan att ha några nämnvärda egna intressen på spel.
Citerar ännu ett stycke ur boken: ”Russia`s claim to act on behalf of its orthodox Balkan ’children’ was nothing more than a populist justification for a policy designed to weaken Austro-Hungary, win popularity at home and secure hegemony over the Balkan hinterland to the Turkish Straits. The doctrine of pan-Slavism may have been popular with the Russian nationalist press, but it was no more legitimate as a platform for political action than Hitler`s concept of Lebensraum.Nor was it in any sense a coherent foundation for policy, since the Bulgarians, too, wree orthodox Slavs and the Romanians, though orthodox, were not Slavs.”