Hosseini berättar på det traditionella episka sättet, som är lättillgängligt och därför tilltalar så många läsare. Historien om Afghanistan, eller kanske rättare Kabul, på gränsen till att öppna sig under en moderniserande monark på nittonhundrafemtiotalet. Kontrasterad mot de följande årtiondenas gränslösa kaos med interna och externa stridande parter blir det en bred palett därifrån en författare kan plocka alla slags förlagor till sina huvud- och birollsinnehavare.
Frestelsen har blivit författaren för stor. För att få täckning av de många decennierna fram till 2010 blir han tvungen att ta till alltför många personer. Då alla dessa skall beskrivas i sitt aktuella sammanhang som för storyn framåt, men också till sin bakgrund och uppväxt, blir bilden mindre skarp och hela boken gör ett ”plottrigt” intryck.
Vi har här sådana figurer som den grekiske läkaren, och sonen till den afganske narco-baronen. Vardera utförligt beskrivna, sammanlagt upptar de hundratalet sidor. Deras funktion för bokens historia är i det ena fallet att bebo ett hus i Kabul där han blir vän med en gammal trotjänare som sätter honom på spåret till en familjetragedi. I det andra fallet att bli vän till en son till en yngre halvbror till bokens huvudpersoner. Det kan synas orätt att kritisera en god berättare på denna grund, men litet mindre utvikningar hade nog i alla fall suttit bra.
Hosseini är en utmärkt ambassadör för sitt lidande land, han får läsaren att förstå att där existerar lager på lager av olika inflytanden, ibland mer, men ofta mindre hoppfulla sedda ur ett västerländskt perspektiv. Metaforen om den sakta bortrostande, på sin tid eleganta fyrtiotals Chevroleten på gården till den granatsplitterskadade villan i Kabul, är välfunnen som bild av decenniernas gång.
Man bör väl hoppas att Hosseini, som har gjort en fond i sitt och hustruns namn till innehavare av rättigheterna till verket, har en bättre känsla för fondens (outtalade) välgörenhetssyfte, än förvaltaren av de Nymanska stiftelserna i vårt land har.