Han är en “aikades” personlighet denna professor Lewis. Nittiofem år gammal när han dikterade denna memoarbok som blev hans trettiofemte titel. Lever med sin Buntzie, sedan han vid åttio års ålder hittat henne, sitt livs stora kärlek (efter tre äktenskap). Känner alla betydande Arabledare under det senaste halvseklet, fast han själv är jude.
Några få gånger gör han sig skyldig till att dröja vid sådant som ur läsarens synpunkt kan kännas ointressant. Huvudsakligen är det väsentligheter, upplevda, genomtänkta och ibland bittra då hans råd inte vägt tungt nog för att ge skeendet en annan riktning.
I motsats till de flesta andra har han en positiv uppfattning om VP Cheney, som han upprepade gånger talade med i samband med förberedelserna för det andra Irak kriget. Hans egen preferens hade i alla fall varit att ge kurderna och shiagrupperna amerikanskt stöd i den revolt mot Saddam som de förberedde och trodde sig kunna genomföra utan militär assistans. Både Busch d.ä. och Clinton hymlade och var oförmögna att besluta sig.
Iran utgjorde det större problemet och han antyder att det i Teheran på borgerligt håll skulle ha funnits en utbredd uppfattning att amerikanerna borde ha ingripit och kastat ut den revolutionära ledningen. Problemet blir bara svårare ju längre tiden går.
För att avsluta tänker jag komma med ett längre citat: ”One must guard against the danger of cultural arrogance, the arrogance into which I think we fall all to easily by asking what is profoundly the wrong question: asking why something didn´t happen. Why didn´t Islam do this? Or, why didn´t the Middle East develop that?That is an error. One must ask why things happened, not why things didn´t happen. If you want to know why did the West discover America, that´s a reasonable question. But to ask, why didn´t the Muslims discover America from their seaports in Spain and Morocco, is not a reasonable one.”