En typisk Grisham, vilket börjar vara lika uttjatat som en typisk Agatha Christie i tiden, och ändå läste man dem. Intrigen är något överkomplicerad, detaljernas mångfald inkluderar allt från hur hamburgarna smakar vid en joint i en korsning, till vägbeskrivningar mellan Roanoke och Willow Gap (population 500). FBI blir i slutändan snuvad på konfekten, medan juristen som suttit inspärrad lyckas med sin kupp och försätter sig själv i exil på en karibisk ö.
Nu har det ju varit rätt varmt några dagar och vi har befunnit oss på resa en del av tiden så läsningen har varit milt sagt okoncentrerad. Tydligen är det i alla fall så att jag med tiden inte mera finner nämnvärd tillfredsställelse i att läsa thrillers.