Bokens rubrik attraherade mig då jag från två håll härstammar från kurländska och livländska släkter. Den är alltså hopkommen av en fransk journalist och författare, som i sin ungdom förälskat sig i en flicka i Kanada, som visade sig härstamma från Kurland. Minnet av henne sitter i och inspirerar honom tjugo år senare att (tillsammans med sin fru) stifta bekantskap med Lettland, ett besök som drar ut på tiden och till slut omspänner mer än ett halvår.
Boken är till sitt reseskildringsinnehåll lätt vag, för att inte säga velig. Författaren får inget grepp om Lettland och läsaren får varken grepp om landet, eller författaren. Däremot glimtar det till i de historiska avsnitten, man får sig en hel del kuriöst och nytt till livs.
Jacob Kettler den andra i sin ätt blir hertig av Kurland 1642 och är en sådan modern eldsjäl att han utrustar två expeditioner på 1650talet, en till Gambia, en annan till Tobago. På vardera ställen inrättas kolonier. Ön St.Andrew (numera St. James) i Gambiafloden blir en slavhandelsstation som levererar arbetskraft till de kurländska sockerrörsodlarna på Tobago. Engelsmännen tar över vardera fyrtio år senare.
Ludvig XVIII av Frankrike tillbringar åren 1799 – 81 och igen 1804 – 07 i exil i hertigslottet i Mitau (Jelgava). Detta slott liksom ett annat herttigligt gods Ruhental (Rundele) är ritade av Rastrelli, som ritade både Vinterpalatset och Tsarskoje Selo. Vardera slotten är enorma Versaillesliknande anläggningar. Slottet i Mitau bombades svårt under kriget och man har byggt in en högskola för jord- och skogsbruk inom de kvarstående väggarna.
Från Dundaga kom Arvids Blumenthals, han emigrerade efter andra världskriget till Australien och blev småningom genom en film, med Paul Hogan i huvudrollen, världskändis som ”Crocodile Dundee”. Dundaga har sedan medlet av nittiotalet en staty av en krokodil på sitt torg.
Fast jag på detta sätt refererar några godbitar ur boken är det inte (och kan inte vara) en uttömmande skildring av bokens innehåll. Jag tror inte att just denna bok intresserar så många, men kommentaren att man inte behöver läsa en bok för att Thomas refererat den så ingående, sitter kvar som något av en tagg.