Det är långt ifrån den första gången jag förfallit till att köpa en deckare, men kan möjligen visa sig vara den sista. Har av en eller annan orsak flera gånger under de senaste dagarna lagt boken ifrån mig och varje gång jag tagit i den på nytt har jag ställt mig frågan – varför?
Edinburg som ort för handlingen utgör ett personligt skäl, eftersom det var där, under några sommarmånader 1960, som jag lärde känna min blivande hustru Ullabella. Relevansen är tveksam eftersom jag knappt kommer ihåg några andra gatunamn än The Royal Mile och Princess Street och dessa centrala leder inte är aktuella i deckarsammanhang, där man helst rör sig på mera obskyra bakgator.
Den här boken handlar om hämnd i andra generation, de är långsinta de där skottarna. Pensionerade kommissarien John Rebus rycker in som konsult på begäran av DI Siobham Clarke, naturligtvis till höga överhetens förtrytelse.
Till slut sitter han som lockfågel och väntar på att mördaren skall göra entré. När denne gör det följer varken skottlossning, gripande, eller något annat häftigt, utan de två sätter sig ner med en öl och en macka och diskuterar bakgrund och framtid.
Låter det lockande??