“Scruton is one of the most significant philosophers of contemporary conservatism” står det på pärmen till denna bok. Den är på bara 232 sidor, men ack så mycket en klar hjärna och god stilist kan få att rymma på de sidorna.
Han talar först om ”jag” kontra ”vi” där jag står för optimismen, viljan att uppnå något helt annorlunda. Den förekommer också i kollektiv form och kan, när den inte modifieras av en naturlig dos av vi-känsla, vara samhällsomstörtande för att den bärs fram av en utopism som inte accepterar kompromisser. Författaren anger de två stora rörelserna på nittonhundratalet, kommunismen och fascismen som långt drivna uttryck för denna ansvarslösa optimism.
Han ägnar sedan ett helt kapitel åt att analysera EU och speciellt beslutsgången i kommissionen och strävan till ständigt fördjupad samhörighet. Han anser EU vara ett utslag av samma ”jag” optimism och planeringssträvan och att den saknar demokratisk folklig förankring och känslan för att lagar och traditioner utgör sakta framväxande fenomen i ett relativt homogent samhälle. Direktiven arbetas fram i en aldrig sinande ström av en Bryssel byråkrati och regeln om aquis communitaire gör att den måste sväljas med hull och hår av medlemmarna. Därmed sitter denna lagstiftning illa i många sammanhang och det finns ingen normal parlamentarisk möjlighet att ändra eller upphäva olämpligbefunna delar av den.
”Vi” utgör motpolen där folk av månghundraåriga traditioner lärt sig anpassas till varandra och respektera varandras livsrum. Det är alltså den gnutta pessimism som behövs för att göra samhället funktionsdugligt.
I enlighet med sin konservativa uppfattning kritiserar han såväl moderna skolningsideal- och metoder, som den alltför vidlyftiga invandringen och bristen på integration till det mottagande samhällets normer. Allt detta står ju högt på David Camerons program.
Slutligen tangerar han terrorproblematiken och islamismen. Han konstaterar att islamismens målsättningar är så vaga att det egentligen inte finns någon realism i dem och att terrorn därför närmast måste ses som ett uttryck för en drömvärld och självhävdelse och inte som politiska målinriktade handlingar.
Detta är en kortfattad, briljant genomtänkt och välskriven bok, som skulle sitta bra i varje ringettas hand. Låt inte min knapphändiga beskrivning fungera som substitut för den egna upplevelsen av boken.