En diskussion utdragen över flera månader mellan två frejdade historieprofessorer. Den visar med all önskvärd tydlighet hur mycket utbildningen och koncentrationen på ämnet kan ge sina utövare. Den visar också på vilket djup och vilken visdom man kan uppnå på denna väg.
För Judt var detta sista gången han kom till tals, förutom den lilla volymen The Memory Chalet som han också producerade under sitt sista levnadsår.
Judt föddes 1948 till övertygat kommunistiska föräldrar, med rötter i The Pale of Settlement, Ukraina och Polen. Hans barndomsmiljö var Putney i sydöstra London och därifrån räddades han till Cambridge av en envis lärare och sin läshunger och ensamhet. Sin doktorsavhandling om Fransk socialism i början på 1900-talet och León Blum, skrev han på franska som postgraduate vid École Normale Supérieure.
Snyder, född i början av sextitalet i Ohio, kom att ägna sig åt Östeuropa och lärde sig de (5) språk som hans forskning krävde där på platsen. Han var den som tog initiativet till denna diskurs då det var uppenbart att Judt inte, på grund av sin snabbt framskridande ALS, mera kunde skriva själv. Diskussionerna fördes över en vintersäsong hemma hos Judt i New York, men sattes till papper i Wien där Snyder då var verksam.
Herrarna bollar med alla de vid olika tidpunkter aktuella intellektuella idésprutor, som var på sitt sätt drivit på den europeiska utvecklingen. Det är en bitvis förvirrande lek, med många för mig helt okända namn, men också naturligtvis välkända, fast deras teser inte alltid (särskilt ofta) stannat kvar i mitt minne. Deras konklusioner kan måhända sammanfattas så att: nationer behöver ha ett socialt samvete för att fungera stabilt.
En berikande bok och också en uppmuntran att på nytt ta itu med Judts intressanta och välskrivna magnum opus Postwar, som jag läste för ett par år sedan.