En samling noveller i trettiotalets modernistiska stil. Delvis burleska, delvis soldränkta naturvisioner och till slut en del som knyter an till ungdom och speciellt purunga flickor.
Ebonit som begrepp knyter an till en vevgrammofon och de stenkakor man spelade på den. Hela härligheten är lika stendöd som stenkakorna är idag. Barnsligt och affekterat tjafs i så hög grad att det förvånar att Söderström & Co Förlagsaktiebolag överhuvudtaget tryckt och försökt sälja det. Nåja på den tiden var ju Parland ett namn och några köpare hittade man säkert i Helsingfors societen. Mitt exemplar, som jag råkade lägga händerna på i hyllan till höger när jag ställde tillbaka Folk som sjöng, är dedicerad Christel från Ralf, där Christel står för den, som i tiden skulle bli min mor.
Det hela knyter an till Grankulla och till Elevis där man tydligen hade kungligt roligt i mitten av trettiotalet. Lilla brådmogna Christel umgicks med Parlands, förmodligen med Enckells och med Elmer Diktonius. Det är inte helt uteslutet att hon stod modell för tonårsflickan i centrum för novellen Ebonit.