Boken är alltså utgiven 1961 och utgör en allegori på England i början av ett tänkt sjuttiotal. En form av Orwells 1984.
För att få största möjliga skärpa har författaren valt London Zoo som den smältdegel det politiska skeendet avspeglar sig emot. Vi har ett zoo som genomgår ett antal diamentralt olika faser i takt med att ett krig mellan England och ett unifierat Europa är mer eller periodvis mindre sannolikt och till slut bryter ut med förödande följder för både zoo och land.
Bokens huvudperson är det kungliga zoologiska sällskapets sekreterare och samtidigt administratör för London Zoo. Administratören sköter lojalt sitt värv under en serie olika chefer som än drar åt ett, än åt ett annat håll. Lojaliteten leder naturligtvis till att ingen, inklusive hans familj, i längden vet var han står och han får mycket riktigt sota för den.
Huvudpersonens bekymmer utgör naturligtvis inte kontentan av boken, utan bara en sammanhållande länk för att visa på den vacklan och osäkerhet som råder i ett England som inte kan besluta sig för hur landet vill ha det i förhållande till kontinenten. Alltså en bok som i hög grad aktualiserats med Camerons senaste utspel.
Som bok är den bitvis farsartad och kanske något överbelastad av alla dessa djur och deras skötare, kuratorer och de problem som dessa mera konkret stöter på i sitt värv. Onekligen är denna lins som författaren valt dock ganska effektiv för att i smått och konkret avspegla konvulsionerna i samhället och vad de kan leda till. En smula kall lämnar den här boken mig nog.