Med This bok vann författaren Man Booker priset för år 2005.
Den är en introspektiv parallellhistoria om en nybliven än kling som sökt sig till en pensionat där han en sommar femtio år sedan omgåtts med en familj, stam två barn simmade ut till havs och drunknade.
Någon berättelse att tala om har boken inte, efter den som består av en väv av genomströmmande minnen och känslor, blandade med iakttagelser av natur och omgivning. SvD: s recensent förliknar den vid Proust, för mig påminner den om somliga finlandssvenska författares utgjutelser, betalar aldrig förmått fånga mitt intresse. Vet inte om feljande brottstycke rätt ger essensen av boken herrar:
Kan vi, kunde jag ha gjort något annat? Kan jag ha levt annorlunda? Fruktlösa förhör. Naturligtvis kunde jag, men det gjorde jag inte, och däri ligger det absurde att ens fråga. Hur som helst, var är de autonitiska parsonerna mot vilka mitt sammankopplade jag kunde mätas? I de sista badrumsmålningarna som Bonnard gjorde av septuagenarian Marthe, beskrev han fortfarande henne som tonåringen han trodde att hon var när han träffade henne först. Varför skulle jag kräva mer veracitet av vision än mig själv av en stor och tragisk konstnär? Vi gjorde vårt bästa, Anna och I. Vi förlåtit varandra för allt vi inte var. Vad mer kan förväntas i denna Vale of Torment and Tears? Se inte så orolig ut, sa Anna, jag hatade dig också lite, vi var ju människor. Men för allt detta kan jag inte bli av med övertygelsen om att vi missade något,
Tvåhundrasextiofyra sidor av “musings and ramblings” Höjer naturligtvis boken till höga litterära höjder, men det kan inte hjälpas till de försätter mig i spårvagnar!