Maalouf är en kristen libanes bosatt i Paris. Denna lilla bok på bara 250 sidor är den kanske mest pregnanta politisk-filosofiska skrift jag fått i min hand. Den innehåller några utmärkta analyser av den muslimska världens dilemma, men tyvärr utmynnar den i alltför personliga betraktelser om mänsklighetens framtid och de krav som ställs för att denna skall te sig ljusare.
Författaren berättar på ett övertygande sätt om arabvärldens utdragna nedgångsperiod och de förhoppningar som i tiden ställdes på Gamal Abdel Nasser, men som sedan också de blev så grundligt svikna. Politisk islamism har, säger han, inte sin grund i Koranen, utan i svikna förhoppningar och i Islam som enda fasta och samlande ideologi. Om arabvåren 2011 kunde leda till en förhöjd självkänsla hos dessa folk, skulle motsättningarna minska och en acceptans för moderna samhällen småningom av sig självt växa fram.
Några citat ur boken: ”By choosing the path of a separate peace, Sadat made a true regional peace impossible and consigned the Arab world to a permanent state of instability.” Sadats val var ju dikterat av de frustrationer som Nassers storvulna, men genomgående misslyckade projekt att samla araberna i ett rike hade lett fram till.
En jämförelse mellan å ena sida kristendomens hierarkiska organisation, med påven som samlande faktor och den muslimska världens brist på motsvarande institutioner föranleder följande kommentarer:
”In the Muslim world , a would-be Savonarola or Camilo Torres (latinamerikansk präst aktiv på vänsterkanten) could not have been checked in the same way. In the absence of a muscular ecclesiastical authority with recognised legitimacy, the most radical ideas regularly spread among the faithful and could not be contained. Today as in the past, any social or political challenge can make free use of religion to attack the established order. Religious leaders in different Muslim countries are generally unable to oppose it, since they are appointed by those in power and are therefore literally in their pay, and consequently have only limited moral credibility.
In my view, it is the absence of a papal-style institution capable of drawing a line between the political and religious which explains the drift that affects the Muslim world, rather than a “divine directive” creating confusion between the two spheres.”
I Koranen nämns bara två män som bärare av titeln Kalif (Caliph), vilken ordagrant betyder arvtagare eller efterföljare. Dessa två är Adam och en historisk person till vilken skaparen riktade följande allvarliga ord: ”I have made you caliph on this earth so that you govern with justice; do not allow yourself to be guided by your passions, which will lead you from the way of God. Those who depart from it will suffer a terrible punishment for having forgotten Judgment Day.” Denna person var kung David.
Han avslutar med konstaterandet att: “My profound conviction is that too much weight is placed on the influence on religion on people, and too little on the influence of the people on religion.”