När man läser om de baltiska förvisningarna till Sibirien så kan man bara stillsamt tacka för de oerhörda uppoffringar som Finland tvingades till för att bevara en relativ frihet. Det står utom allt tvivel att jag själv och de flesta jag känner skulle ha tillbringat ett tjugotal år, i Sibirien om vårt land hade fallit till föga för de ryska påtryckningarna. Av allt att döma så hade chanserna för att överleva en sådan förvisning inte varit stort mer än fifty/fifty. Spåren det skulle ha satt för ens utveckling och mentala hälsa framöver är också förskräckande att tänka på.
Boken är skriven av en lettiska, själv född i förvisning, vars farfar och morfar vardera dömda till gulag, mormor, farmor, mor och far var deporterade, medan dessas syskon knappt tonåriga, av olika orsaker inte var hemma när förvisningsordern kom och därför besparades, men måste klara sig på egen hand och med hjälp av släktingar.
Förvisningarna förvärrades ytterligare av att de transporterade aldrig fick rota sig på en plats, utan tidvis förflyttades. Den värsta orten var på en tundreö i Obs mynningsområde där en grupp letter dumpades utan någon form av proviant eller utrustning och utan tak över huvudet. Det var få som överlevde året där.
Beskrivningarna är bestyrkta av framgrävda personhandlingar. Berättarens patos är inte att ta miste på, men det är undertryckt och stör inte sakligheten. Vågorna av ockupation som gick över Baltikum förde i varje skede med sig nya åtgärder mot ”folkfiender”, deportationer, massavrättningar, tortyr, tvångsrekryteringar än till den ena än till den andra ockupantens arméer. För varje våg uppstod nya fokfiender som ”samarbetat” med den förra ockupanten.
Fasansfullt, godtyckligt och omöjligt att skydda sig för.