Har suttit en lång stund här framför min dator och funderat på hur jag skall uttrycka min beundran för Ondaatjes berättarkonst. En till synes enkel story om tre små pojkar, som skickas ensamma och var för sig från Ceylon till England för att där förenas med släktingar och gå i skola. Tjugoen dagar på resa, med små och stora äventyr på det stora fartyget.
Hela resan sedd ur det elvaåriga barnets perspektiv, ett vaknande intresse för medpassagerarna, några incidenter och ett fåtal återblickar på händelserna många år senare. Allt serverat tillsynes mödolöst på en knapphändigt enkel prosa.
”A thin wash of morning rain on the decks was perfect. Between Exit B and Exit C was a twenty-yard stretch unhindered by deckchairs. We raced towards it on our bare feet and let ourselves go, sliding along the slippery wood till we crashed into the railing or a door being suddenly opened by a passenger coming out to check the weather. Cassius felled the ancient Professor Rasagoola Chaudharibhoy during one record-setting projection of his body.”
Så enkelt och ändå finns allt med, första klass snobbismen, de djupa hemligheterna nere i fartygets inre, intressanta personligheter och kaptenens öppna avsky för sina orientaliska passagerare uttryckt genom ett ständigt gnolande av en Kipling vers:
And all the crows in all the trees/cried “Banyan for the Banyanese”
The Economists kritiker citerad på bakpärmen, uttrycker sitt omdöme på ett sätt jag helhjärtat omfattar: “Superbly poised between the magic of innocence and the melancholy of experince”.