Författaren är professor i Finlands historia vid Turun Yliopisto och är specialiserad på 1700-talet. Som underrubrik till verket har hon angett ”adelsliv i 1700-talets Finland”.
Sophie Creutz liv kom långt att domineras av Gustav IIIs ryska krig och Anjalaupproret. Hennes man Lars Glansenstjerna var anjalaman och dömdes till döden, samt till förverkande av sitt adelskap och sin förmögenhet och jord. Han lyckades fly och levde resten av sina dagar i Holstein. Med sitt Creutzka arv lyckades Sophie återköpa deras gård Jokela i Nastola vid den exekutiva auktionen efter domen.
Hennes umgängeskrets bestod i de familjer som ägde jord och bodde i de sydöstra gränstrakterna av Finland, detta alltså under den period när gränsen efter stora ofreden gick vid Kymmene älv. De flesta av dessa familjer hade på sätt eller annat varit inblandade i anjalaförbundet och alla drabbades hårt. Nära nog de enda undantagen var Creutzarna själva (med undantag av den ingifta Glansenstjerna) och familjen Wrede, som fick se sin sätesgård Anjala nedbränd samt gårdarna Villikkala och Peippola periodvis ockuperade av ryska trupper och däremellan begagnade som stabskvarter av svenskarna. Familjerna Creutz och Wrede var ingifta med varandra i flera omgångar. Sophies syster Eva var gift med en Wrede och hennes hem var Anjala gård.
Materialet som författaren bygger sin beskrivning på är rätt magert och hon har blivit tvungen att ta till allmänna beskrivningar, dagböcker och korrespondens av utomstående för att kunna visa upp en fylligare bild av det dåtida livet på gårdarna. Greppet är i och för sig försvarligt, med beaktande av att omständigheterna gjorde denna krets forskningsmässigt intressant, men något av tomgång ligger det nog i det. Det känns inte heller bra, att författaren på något sätt behandlar personerna i berättelsen som om de var fjärilar på nålar i en insektssamling. Främmande väsen i en outgrundligt avlägsen miljö.