Från vår horisont är det fråga om en kamp som pågår i det fördolda, men naturligtvis måste den ju finnas där när man tänker efter. Kampen står mellan lågutbildade traditionalister och högutbildade reformatorer. Den gäller det arabiska skriftspråket.
Boken är tillägnad Ibn Muqla (886 – 940) utvecklare av de arabiska skrivtecknen. För traditionalisterna är det som står i Koranen heligt och kan och får inte förändras. Att förändringar skett genom århundraden går dem förbi. Likhetstecken kan dras mellan traditio- och fundamentalister i fråga om metoderna att försvara det hävdvunna.
För reformatorerna framstår de arabiska skrivtecknen som opraktiska och omöjliga för att uttrycka ett modernt samhälles behov. De anser att skrivtecknen kan moderniseras, att vissa ljud bör få nya tecken och andra bör tas ur bruk för att de inte mera fyller en praktisk funktion. De är alltför mycket arabiska patrioter för att kunna godkänna Kemal Atatürks radikala lösning då han tvingade Turkiet att införa det romerska alfabetet. Samtidigt har de stor förståelse för skriftspråkets estetiska och historiska värden.
Handlingen i romanen utspinner sig i Damascus på 1940 och 50-talet. Perioden utgör ett brytningsskede mellan dominans av yttre makter, Ottomaner, Frankrike och internt mellan autokrati och demokrati. Staden har alltid varit ett handelscentrum och därmed lockat till sig grupper av olika nationalitet, som rätt väl kunnat samsas om samhället. Traditionerna utgör en förstarangens utgångspunkt för att det skall fungera.
Ur materialet väver författaren fram en story, med en till en början förvirrande mängd personer som i den tidsmässigt skiktade romanen gör läsningen något svår. Småningom kristalliseras pesongalleriet och storyn blir begriplig. Slutligen utmynnar den i en vendetta av mera handgripligt slag. Man väntar sig ett slut, men författaren bjuder på mer. I ett nytt kapitel ser huvudpersonen tillbaka på historien och bildar sig först småningom en uppfattning om vad som låg bakom det yttre skeende han så handgripligt deltagit i.
Romanen är skickligt vävd, världsuppfattningen och miljön är främmande för en nordisk läsare, men den suger med och ger god avkastning för mödan.