Detta är en festskrift i anledning av riddarhusets trehundraårs jubileum efter Gustav II Adolfs beslut (pådrivet av Axel Oxenstjerna) om riddarhusordningen 1626. Boken är indelad i ett antal större kapitel, med underordningar skrivna av olika författare. Dessa behandlar själva riddarhuset och dess tillblivelse; riddarordningens tillblivelse från tolvhundratalet framåt sett ur tyskt perspektiv; lantmarskalksämbetets utveckling; adelns ställning som riksstånd på 17- och 1800-talen; riddarhuset som politisk och kulturell brännpunkt på 1700-talet, mm. Det är fråga om en foliovolym med de rätt skräckinjagande måtten 31 x 23 cm och 7 cm tjocklek. Med hjälp av en snedställd läsplatta på bordet och en telefokatalog under uppslaget har det dock gått att någotsånär skumma igenom volymen.
Boken innehåller en oerhörd massa information om R. O. A:s arbetsformer under olika sekel, främst 16- och 1700-talet. Vad man däremot saknar är information om beslut i sak, alltså själva det historiska skeendet sett ur riddarhusets perspektiv.
Av naturliga skäl har jag fastnat för några passusar jag råkat fånga upp om Karl XI:s handgångna man Fabian Wrede under striden om det kungliga enväldet efter hattarnas och mössornas epok. Det var vanligt att Lantmarskalken efter riksdag upphöjdes till Riksråd och så gick det även för denne Fabian, före det hade han bl.a. varit landshövding i Upplands län, därefter blev han president i kungens reduktionskollegium 1685 – 1697 och satt kvar som Riksråd till sin död 1712. Som jag tidigare nämnt hyser jag dubier om han kan betraktas som en rättskaffens man då han under reduktionen lyckades roffa åt sig enorma jordegendomar av den ekonomiskt trängda adeln.
Fabian Wredes uttalande som Lantmarskalk i utskottsfrågan 1683: ”Det är omöjeligt, att jag i alla utskått kan vara; eij heller består Landtmarskalkens ämbete däri, kunnandes han bivista utskåtten, när han vill och tijden tillåter honom.”
Citerar ännu hur Karl XI genom Fabian Wrede tuktade Ridderskapet och Adeln vid 1682 års riksdag: ”I ögonen fallande är den snabbhet, varmed varje motstånd bragtes till tystnad, så snart det vinkades med konungens vilja eller antyddes, att opposition vore illojal och kunde drabbas av efterräkning. Detta bör nog ses mot bakgrunden av den straffaktion, som inleddes mot Anders Lilliehöök efter hans yttrande i plenum den 4 november ””skall det vara een lag, så bör det med Stendernes samtycke emottagas””, och som medförde först en ödmjuk böneskrift från Lilliehöök och sedermera den bekanta förklaringen om konungens lagstiftningsmakt. När sådant förekom och när det tydligen blev allvar med hotet från förra riksdagen, att de gensträviga kunde ”noteras” hos konungen, var det inte lönt att föra någon strid om R.o.A:s rättigheter och förhandlingsvanor. Därför blev motståndet, ju längre det led på riksdagen, alltmera förstummat, och så kunde Fabian Wrede utan alltför stora svårigheter föra sitt lantmarskalksuppdrag till slut.”
Ett problem under krigstid var att officerare i ”caput” ställning, d.v.s. de som skulle företräda sin ätt vid riksdag utan vidare ansåg att de hade rätt att lämna sin officersbefattning för att fullgöra sin riksdagsmannaplikt. Någon slutgiltig lösning fick frågan aldrig, men intressekonflikten var många gånger ytterst påtaglig.
Måste medge att mitt ork nu tagit slut, trots att volymen ännu har en del att ge, men den plötsligt påkomna sommarvärmen lockar just nu mer.