Denhär boken bedömer jag som den viktigaste jag någonsin läst. Kissinger intar ju en alldeles unik position i relationerna mellan USA och Kina. Sin ställning och sin ackumumulerade realistiska visdom har han nu nyttjat i en form av testamente för hur relationerna förhoppningsvis kunde utvecklas av kommande ledargenerationer. Alltså ett verk som med säkerhet studeras noggrant såväl i Beijing som Washington DC, men också i andra huvudstäder.
Mitt exemplar av boken ser nu ut som en igelkott, med allsköns olikfärgade klisterlappar som sticker ut åt alla håll, för att markera passager av särskilt intresse. Ett allmänt intryck är att Kissinger känner djup respekt för vad Kina representerat genom millenier och också för hur dess ledare i modern tid, börjande med Zhou och Mao och inbegripet senare ledargarnityr, har balanserat externa intressekonflikter och utvecklat samhället. Att det inte innbär ett kritiklöst anammande av allt som skett under Maos egid säger sig självt.
Öppningen av relationerna länderna emellan skedde ju under mycket speciella omständigheter dikterade av att Kina kände sig hotat av Sovjet, som hade förlagt en miljonarmé längs dess nordgräns och spann ett nätverka av avtal i Indochina, samt utvecklade sina relationer med Indien och Indonesien. Samtidigt var USA invecklat i det olyckliga kriget i Vietnam. Länderna hade alltså den gången 1971, trots olikheterna, ett gemensamt intresse av att samarbeta mot den hotande Sovjethegemonin.
Kissingers roll var ju strategens och budbärarens, men också den personliga förtroendeingivande länkens, mellan Nixon och Mao/Zhou. Att man fann varandra under de omständigheterna var kanske ofrånkomligt. Men ouvertyrerna mellan två makter som inte hade någon kommunikation alls sinsemellan, där USA spelade rollen av populär huvudfiende i Kina för sitt ställningstagande för generalissimus Chiang och hans regim i Taiwan och mot bakgrunden av först Koreakriget och sedan det pågående Vietnam kriget, var nog ett av världshistoriens mest spännande diplomatiska dramer.
Vad som följde var inte mindre intressant. Parterna kom överens om att frysa ner Taiwan konflikten på obestämd tid. Man kom också överens om att bilda gemensam front mot Sovjet och därmed häva dess hotande kringränning av Kina. Alltså en de facto USA/Kina allians, som dock aldrig manifesterades i något avtal, utan bara vilade på det gemensamma intresset. Småningom kom ju USA också att officiellt godkänna Kinas enhet, genom att flytta sin ambassad från Taipei till Beijing och därmed öppna vägen för Kinas permanenta plats i FNs säkerhetsråd.
I dagsläget är ju intressegemenskapen betydligt svårare att upprätthålla då det yttre hotet upphört och Kina under de gångna fyrtio åren utvecklats så oerhört att det nu utgör den huvudsakliga motpolen mot USA. Vad Kissinger pläderar för är att parterna skall inse att det inte är till fördel för någondera att låta situationen utvecklas mot en parallell till läget i Europa, mellan det nyförenade och kraftigt stärkta Tyskland och det Brittiska Imperiet i början av nittonhundratalet. Ett modus vivendi måste alltså eftersträvas där vardera parten lär sig leva med den andras krav på utrymme och influens. Han höjer därför ett varnande finger mot USAs tendens till missionsiver till förmån för en demokrati, som inte kan omfattas av det pragmatiskt inriktade Kina, där man vet att varje förändring kan leda till politiskt kaos.
Finner att jag, trots klisterlapparna, måste lämna alla läckra citat obeaktade för att inte göra anmälan överlång. Alla ni som ägnar er åt allt från poesi till deckare borde i alla fall ge er tid och en smula tankemöda åt att ta till er dethär verket. Det är rikligen belönande.