Under det gågna året har boken blivit omskriven i flere omgångar. Kommentarerna har berört tragiken i historien och har bitvis varit rätt känslosamma.
När jag började läsa den var jag inte beredd att låta mig fångas av stämningen, utan ville närmast jämföra flyktingproblematiken med den Finlands karelare utsattes för i två krig. Stora skillnader kan dock påvisas. Karelarna blev efter omständigheterna väl omhändertagna, de fick jord och möjligheter att återuppta sin jordbruksverksamhet. Det stod från början klart att den mark ryssarna erövrat var ohjälpligen borta.
Palestinierna igen blev uppmuntrade av sina arabiska grannar att fly under den första kampen 1948, med motiveringen att de snart skulle kunna återvända när judarna var fördrivna. När flyktingproblematiken sedan i olika skeden blev ett utdraget faktum så vände sig de arabiska grannarna ifrån flyktingarna och föredrog att de skulle leva i misär hjälpta av FN i minimala enklaver för att påminna de tappra araberna om sin förlust, i stället för att inlemmas i ett större arabiskt ummah, vilket hade varit naturligt och fullt möjligt. Antalet flyktingar var inte så stort i initialskedet.
Tragiken i Palestinafrågan är väldigt mångfacetterad. Jag har förut skrivit om de stora latifundierna i området som ägdes av Ottomanska familjer med säte närmast i Istanbul, eller kanske Damascus och mycket liten kontakt med jorden, som för dem bara betydde en årlig avkastning. Det var dessa familjer som lät sig lockas att sälja mark när den första vågen zionister visade sig vara villiga köpare.
Engelsmännens velande, med löften till araberna förmedlade via Lawrence under kriget, halvkvädna löften till zionisterna, och slutligen behovet att dela kontrollen över Mellanösten med Frankrike efter kriget gjorde att hela frågan blev hängande i luften under många år mellan krigen.
Andra världskrigets grymheter och den lilla judiska spillrans hopplösa situation i Europa efter kriget tillspetsade situationen, som inte blev lättare av att engelsmännen förvägrade judarna immigrationsrätt till sitt protektorat. Deras desperation ledde till uppkomsten av den judiska terroriströrelsen och till slut till FNs beslut om inrättandet av en judisk stat.
Man måste då dra sig till minnes att det Ottomanska imperiet hade upplösts trettio år tidigare och att Palestina därmed befann sig i ett statsrättsligt limbo när engelsmännen lämnade av.
Resultartet blev ju sedermera att landet (som inte var ett land) delades mellan en judisk stat och det hashemitiska Transjordanien. De omgivande arabländerna var (oförnuftigt nog) ur stånd att acceptera först Engelsmännen bedrägeri och sedan FNs beslut. Alla senare krig kan härledas ur denna oförsonliga inställning.
De stackars lokala inbyggarna kom totalt i kläm mellan dessa två motpoler. Infösta i läger, eller på sina ännu fria jordanska marker på västbanken hade de inte mycket annat att syssla med än att föröka sig. Detta gjorde de med en sådan frenesi att de från att ha varit cirka en halv miljon i början av perioden efter första världskriget numerta är cirka elva miljoner. En helt omöjlig ekvation och kanske den största orsaken till att Israel har farit så hårt fram.
Tillbaka till boken. Jag finner den välskriven, men den är ett uppkok på de värsta incidenterna under hela perioden, som sammanförts till en familjehistoria vilken därmed når hjärtan och en stor snyftkrets. Skickligt och målmedvetet, inte helt osannt, men inte heller äkta.