Ett magistralt och en smula svårtillgängligt verk, som egentligen omspänner både Merovinger, Karolinger och Ottoiter, som utgick ur den sachsiska delen av imperiet, som från år 962 blev det Heliga Tysk-Romerska Riket.
Karl Martel, känd för slaget vid Poitiers 732 där den islamska framryckningen stoppades, var farfar till Karl den Store, som blev kung 768 och avled 814. Karl hade en god utgångspunkt i de forna Merovingiska områden som kallades Austrasien och Neustrien (Norra Frankrike, Belgien, Holland) och utnyttjade denna till expansion. Han lade under sig Burgund, Aquitanien, Septimanien, och Provence i det som sedermera blev Frankrike. Sedan ägnade han sig åt Sachsen intill Elbe, som blev en långvarig och svår kamp. Alamania, Bayern och hela området tillochmed Pannonien i sydöst, samt söderut Lombardiet, Hertigdömet Spoleto mot Adriatiska havet i mellersta Italien och Hertigdömet Benevento i sydöstra Italien. Riket omfattade 436.000 engelska kvadratmil på sitt största. Sin kröning till kejsare hade han att tacka Påven, som behövde hjälp med att stabilisera sitt område i mellersta Italien. Kröningen skedde i Rom år 800.
I likhet med sin sentida efterföljare Napoleon, begränsade Karl sig inte till rent militär expansion, utan strävade aktivt till administrativ enhetlighet och promulgerade lagsamlingar. Riket baserade sig på evangelisering av erövrade områden och omvändelse av kättare, Arianer m.fl. till den katolska läran. Latinet infördes som kyrkospråk. Biskopsdömen upprättades i de erövrade hednaländerna. Skolor startades i biskopssätena med uppgift att lära ut ett rent latin med tonvikt på grammatik, aritmetik, geometri, kyrkans lära och historia mm. Skrivkunnigheten som därmed utbreddes bidrog verksamt till förenhetligandet av rikets administration.
Administrationen baserades på lydkungar, närmast Karls egna söner, lokalt ansvariga hertigar, samt ett antal centrala ämbetsmän, av vilka många användes för periodiska kontrolluppdrag på fältet. Karl själv engagerade sig också på så sätt att han nära nog kontinuerligt befann sig på resor i de olika delarna av riket, även när han inte ledde militära expeditioner. Periodiska stormöten hölls också i olika delar av riket dit alla hertigar och biskopar sammankallades.
Karls framgång berodde naturligtvis främst på hans militära- och administrativa förmåga, men också på det enkla faktum att han var så långlivad att verket hann stabiliseras. Efter honom delades riket mellan sönerna, som emellertid avled i rask takt, delvis under hans livstid. Interna stridigheter gjorde sedan att riket föll sönder i omgångar från medlet av åttahundratalet.